Det är mycket vi kan producera inom landets gränser, många jobb som kan förbli svenska och många produkter som kan förbli lokala. Dock finns det vissa saker som aldrig riktigt kan stämplas svenska, antingen för det faktum att vi lever i ett krävande klimat eller för att produkten i sig kommer från
en specifik plats från början som gör det omöjligt för den att någonsin stå under annan flagg. Ett exempel är drycken Champagne som måste komma från den franska regionen under samma namn för att den ska räknas som just Champagne. Skulle vi i Sverige få för oss att producera drycken själva skulle vi behöva kalla den för mousserande vin, då den inte kommer från tidigare nämnda region. Ett ytterligare exempel är ananasen som är svårodlad i våra trakter vilket gör att vi sällan hittar just svensk ananas i våra butiker. Hur är det då med kaffe?
När en matvara går att odla på annan mark än där den först producerats kan den givetvis slutligen säljas under vilken flagg som helst där den kan växa. 
Om varan dock aldrig vuxit på svensk mark är det svårt att säga att produkten är svensk. Det är här problematiken kring uttrycket “svenskt kaffe” kommer in. En idé kan definitivt säljas som svensk, dvs. vår tolkning av té eller pizza kan säkerligen ses som svensk även om den ursprungliga produkten inte är det. Alltså kan vår egen version av kaffe anses vara svenskt kaffe. Samtidigt kommer bönorna idag oftast från Sydamerika, tidigare Etiopien och andra platser. Att kaffet då kallas svenskt ger en lätt kolonial eftersmak eftersom bönorna kommer från plantager runt om i världen. Samtidigt finns det svenska kaffeförsäljare som bereder sina egna svenska blandningar som i princip ej dricks utanför våra gränser. Problematiken består då uttrycket “svenskt kaffe” både är rätt och fel.
Om en espresso görs på Grönland, är det ett grönländsk kaffe eller ett italienskt? Italienaren skulle nog vilja säga att espr
esson är italiensk, baristan skulle kanske hävda att den är grönländsk och någonstans i bakgrunden skulle säkerligen kaffebönsodlaren vilja framhäva producenten. Inget av de tre alternativen kan väl anses som fel, samtidigt som inget av alternativen är uteslutande rätt. För den kaffedrickande individen med stor fokus på moral skulle kanske producenten ändå vara den som alltid hyllas oavsett vilken drink kaffet blandas till, oavsett vilket land det dricks i. Men, den sortens tänkande beror mest på att det är producenten som generellt får minst uppmärksamhet och lägst lön för arbetet. Det har alltid varit den som hörs och syns som har fått hyllningarna och eftersom italienarna var noga med att patentera sina kaffeupptäckter har således dryckerna ofta en italiensk stämpel, även om bönorna ej är italienska. Visst är det ej på något vis fel att namnge en dryck efter var förfining skett och var fokuset skapats, men det är viktigt att ej glömma det faktum att även “svenskt kaffe” har etiopiska rötter.